utmattning

Tack ♥

1 Comment

Hej,

Jag blir alldeles tårögd när jag ser alla mail, sms och meddelanden från er. Jag har inte svarat på alla. Inte orkat. Men jag har läst dem. Varenda en. Ni är helt underbara.

Ni vet, jag skriver inte detta för att få medlidande. Sånt får mig att vilja krypa under jorden. Jag skriver för att ni ska förstå. Förstå varför jag inte är där just nu. Förstå varför jag varit lite disträ den senaste tiden, varför jag kanske sagt eller betett mig lite ”konstigt” (med brist på bättre ord). De senaste veckorna har jag känt en enorm frustration och irritation för små saker som egentligen saknar betydelse. Och allt har varit tio gånger jobbigare än det borde vara. Jag har känt mig som en idiot, en dålig vän och en dålig mamma.

Det blir bättre. Det måste jag tro på. Det ÄR det jag tror på.

Just nu kommer jag undvika er. Häromdagen gömde jag mig bakom en hylla i affären för att jag såg att vår ena granne var där och handlade samtidigt. Efteråt kände jag mig så knäpp. Vilket beteende. Jag inser att det är svårt att förstå om man inte själv varit där.

Gömmer jag mig för er så är det inte för att jag inte tycker om er. Inte för att jag inte älskar er. Det är för att… Ja vet ni vad, jag har inget bra svar på det. Det känns som alla blickar vilar på mig just nu, alla dessa undrande blickar. Väldigt obehagligt.

Men jag vet att allt sitter i mitt egna lilla huvud.

Det blir bättre. Som sagt.

♥ ♥ ♥

Ibland mår jag inte så bra

1 Comment

Hej

Ibland är det lättare att skriva än att prata om det. Så är det för mig. Detta är till er vänner, för att jag vill att ni ska veta. Och för att jag inte orkar prata om det. Inte än.

I förrgår var jag hos läkaren. Jag är inte sjuk. Inte fysiskt i alla fall. Jag tror benämningen är ”Gått in i väggen” eller möjligen ”utmattning”, ”depression” och ”utbrändhet”. Kärt barn har många namn. För mig innebär det sömnsvårigheter, oro, irritation, koncentrationssvårigheter och, kanske värst av allt, känslan av att alltid vara ledsen.

Jag har skrivit på det här inlägget i flera dagar utan att veta om jag ska publicera det eller inte. Det känns jobbigt att tala om det. Jag känner mig svag och har kommit på mig själv flera gånger med att undvika folk jag känner. Jag vet inte vem den här personen är, men det är inte jag.

Alla har vi deppiga perioder emellanåt. Det har jag haft många i mitt liv. Men för ett par månader sedan insåg jag att det inte var som ”alla de där andra gångerna”. Flera veckor i sträck grät jag i bilen på väg till jobb, jobbade mina timmar, och grät hela vägen hem till förskolan.

Mina små godingar. Det är för er jag gör det här. För att ni är värda att ha en glad mamma i era liv. Det är för er som jag tog mig till vårdcentralen den dagen förra veckan när allt kändes fullständigt hopplöst och tankarna rusade åt alla möjliga håll.

Jag bröt ihop på jobbet. Kommer inte ihåg vad som sades den dagen. Jag ville bara hem. Komma bort från allt. Bort från alla undrande blickar som jag inbillade mig. Bort från alla måsten och krav. Hem till lugnet och ensamheten. Jag körde till vårdcentralen och bröt ihop igen. Framför den mest gulliga sköterska jag träffat. Hon gav mig en kram som jag alltid kommer att minnas.

Läkaren sjukskrev mig i lite mer än en månad. Och skrev ut några mediciner till mig. För humöret och oron jag känner. Jag får ångest bara jag läser bipacksedlarna. Jag som inte ens tar Alvedon. Men jag ska ge dem en chans. Det är jag värd. Det är min familj värd. För jag kommer igen, var så säker. Jag ska bara återuppta min sinnesro, slicka mina sår och pussla ihop mina spillror. Tills dess…

Glöm inte att ta hand om er.

KRAM