5 år senare…

Jag har hoppat in och ut från den här bloggen de senaste veckorna. Inte riktigt vetat vad jag ska göra med den. Det är ett fint minne att ha, alla bilder och historier från vår familj och barnens första år. Kanske är jag ändå lite sugen på att ta vid där jag avslutade. Jag sneglade innan på mitt senaste inlägg. Det är från oktober 2017, nästan 5 år har gått sedan jag skrev det. Det känns som en livstid. Det har hänt så mycket på dessa år att jag knappt vet var jag ska börja.

Andreas och jag bestämde oss för att gå skilda vägar hösten 2017, faktiskt nästan precis efter mitt senaste inlägg här inne. Kanske blev det anledningen till att jag slutade blogga? Idag bor vi på olika adresser men har bra kontakt, inte främst för barnens skull men även för vår egen del då vi funnit något i varandra som vi inte vill leva utan. Även om grabbarna bor hos oss varannan vecka så kan vi än idag hitta på saker tillsammans alla fyra som den lilla ”annorlunda” familj vi blivit.

2018 träffade jag F, den person som idag blivit en av mina närmsta vänner i livet och som stöttat mig i flera av mina upp- och nergångar. Han har gjort stort intryck på mitt liv och tillsammans har vi haft många roliga äventyr. Jag har dessutom fått privilegiet att få följa med på flera av hans jobbresor. Allt från södra Tyskland ända upp till Pajala i norra Sverige.

Jag har bytt jobb, inte mindre än tre gånger faktiskt.

Världen drabbades av Covid. Jag och barnen klarade oss ända till januari 2022 innan vi blev smittade.

I april 2021 gick mamma bort.

I december 2021 gick även lillebror bort, väldigt hastigt och oväntat.

2021 blev ett tungt år, men mitt i sorgen fick jag kontakt med en kusin jag inte träffat sen barnsben. Denna omtänksamma kvinna med ett hjärta av guld har blivit som min syster och varje gång vi skiljs åt längtar jag till nästa gång vi ses. Nästa vecka bär det av igen, då är det dop för hennes lilltjejja. Jag och grabbarna längtar!

2022 må ha börjat med en begravning men jag hade lyckan att i allt det mörka träffa en beundransvärd kurator med de klokaste orden. Hon hjälper mig att lista ut hur min hjärna och jag ska fungera i samförstånd med varandra och försöker sätta upp en plan för att klättra upp från avgrunden igen. Det är jobbigt och frustrerande för både mig och alla i min närhet. Jag kämpar varje dag och har ingen lätt match när jag fightas mot mitt eget inre. Jag har insett att JAG är min största fiende i världen, och jag utmanas i en av de svåraste fighterna i mitt liv just nu.

Jag har hittat kärleken i cyklingen, i höstas köpte jag mig en racer och gav mig ut på vägarna. En kort stund i alla fall. Sen kom vintern. Men nu har hon och jag dammats av och fått nya krafter i samband med återkomst av sol och värme. Så nu ska vi ut på vägarna igen. Som jag ser fram emot det!

Detta är inte ens en droppe av allt som försiggått dessa år. Men det var allt lite mysigt att gosa ner sig i soffan och skriva ner detta. Kanske till och med lite terapeutiskt?

Var rädda om er där ute så hörs vi kanske snart igen i cyberspace.

Lämna ett svar